Jag har ätit medicinen Roaccutan/Isotretenoin i 2 veckor och 1 dag idag.
Varför jag skriver två namn på medicinen är för att när jag bad om medicinen frågade jag om "Roaccutan" och under hela läkarsamtalet benämde både jag och läkaren medicinen som "Roaccutan" medan det på medicinens förpackning står "Isotretionin". Jag antar att det är samma sak men med olika namn. Jag väljer att använda namnet Roaccutan eftersom jag tror att flest människor söker på det namnet, då det är det man oftast hör talas om när man pratar om Akne.

Jag fick problem med Akne redan när jag var 11 år gammal, idag är jag 24. Jag har provat det mesta som finns mot aknen men ingenting har hjälpt i längden. När jag var 15 år fick jag roaccutan utskrivet första gången. Jag fick ha ett långt samtal med en hudläkare som frågade om sjukdomar i släkten, både fysiska och psykiska. Det var väldigt viktigt att ha så mycket bakgrund om mig som möjligt, då medicinen hade en lång lista med biverkningar. Jag fick göra ett graviditetstest för att man absolut inte får bli gravid när man äter medicinen då det kan ge allvarliga fosterskador och börja på p-piller. Min barnmorska rekommenderade Yasmin p-piller eftersom de var kända att hjälpa mot Akne.
Förutom att bli gravid fick man absolut inte dricka alkohol eller sola och det var väldigt viktigt att höra av sig till läkaren om man kände sig deprimerad då det i den långa listan av biverkningar står att medicinen kan orsaka deprission och dessutom står det något om ökad risk för självmord.

I slutändan började jag aldrig med medicinen när jag var 15 år. Det var en rad faktorer som spelade in. Att jag precis upptäckt festandet med mina kompisar var en av de största, risken att bli lämnad utanför och missa alla roliga fester var en förödande tanke för mig som 15-åring. Jag hade också vid den tiden nyligen varit deprimerad, vilket gjorde mig livrädd när just deprission stod med som en biverkning, jag ville aldrig uppleva det igen. För att inte tala om det här med självmord! Att man skulle få en uppblossning med ännu mer finnar under första tiden och att man kunde tappa håret och bli torr över hela kroppen och få spruckna läppar lät inte heller särskilt lockande. Efter ett tag försvann mina finnar som av ett mirakel. Inte allihop visserligen, men tillräckligt för att äntligen våga visa mig utan smink då och då. Det tror jag att jag har p-pillren att tacka för.

Tillslut kom aknen dock tillbaka, inte lika rasande som förr. Åtminstone kändes det som att det inte var lika illa som förut, men det kan också ha sina förklaringar att jag kände så. Jag hade ett stabilt förhållande med en pojkvän som var van att se mig precis som jag var, och jag kände mig bekväm i hans sällskap med eller utan finnar. När vårt förhållande tog slut valde jag att sluta med p-piller, för de fick mig att må ganska dåligt. Jag hade ett otroligt svängande humör och en rad biverkningar under många år. Och som jag förstått i efterhand är det trolitvis det som medförde den stora återvändon av den ilskna aknen.

Nu har jag börjat utbilda mig och gå i skolan, och det är först nu jag insett hur dåligt aknen verkligen får mig att må. Jag kan vakna en morgon, kolla mig i spegeln och börja gråta över hur jag ser ut. När jag tvättar ansiktet gör det ont och hur mycket jag än sminkar mig lyser finnarna alltid igenom. Många gånger har jag struntat att gå till skolan enbart för att jag känner mig ful. Att träffa en ny kille har inte funnits på världskartan eftersom jag inte under några omständigheter vill visa mig utan smink, inte ens mina kompisar får se mitt riktiga jag. Jag insåg att det inte kan fortsätta så här och bestämde mig för att ta tag i problemet en gång för alla, vilka hemska biverkningar jag än kan få så kommer det vara så himla värt det om ett halvår.

Att få ut Roaccutan den här gången gick så lätt att jag inte trodde det var sant. Jag gick till doktorn och sa att jag ville ha roaccutan och efter några prover fick jag det utskrivet på en gång. Jag är lite besviken på läkaren eftersom jag vet allt om medicinens biverkningar och hur ett sånt här läkarbesök SKA gå till med samtal om det ena och det andra, att hon bara skrev ut det och inte pratade med mig alls. Samidigt är jag förstås jättelycklig, och ser äntligen ljuset i tunneln.

När jag skulle börja med medicinen ville jag veta hur det gått för andra personer som ätit den och hur de har mått. Jag googlade runt och hittade några bloggar, men ingen som var skriven de senaste åren, så jag kommer skriva den bloggen jag önskade att jag hade hittat innan jag började med medicinen, för andra som är oroliga eller nyfikna.

I morgon kommer jag berätta om mina 2 första veckor med medicinen i kroppen.

Om ni hittar till min blogg är ni välkomna att ställa frågor.

http://weheartit.com/entry/223894071?context_type=inspirations&inspiration_id=138&page=8