Klär mig mycket fint när jag pluggar med en filt runt benen..

Ena bilden utan smink och andra med på samma sida.

Hej allihopa!
Idag är jag på dag 61 på min resa med Iso.

Deprimerad

Påsken brukar vara min absoluta favorithögtid men det här påsklovet kan nog vara det mest deprimerade lovet jag varit med om. Jag som känt mig så glad och positiv (även om jag klagat) och varit nöjd med mig själv känner att jag gått in i någon slags vägg. PANG sa det och jag vaknade upp i den bittra verkligheten. Jag har ALLTID sedan jag var liten varit nöjd med mig själv som jag är om man bortser från aknen. Jag har haft en god självkänsla och trygghet i grunden när det gäller mitt utseende, så det jag känner nu har jag aldrig varit med om tidigare. På grund av aknen har jag varit osäker när det gäller att gå utan smink och så vidare och känt att finnar inte är klädsamt och skämts för dem, men på alla andra plan har jag varit nöjd med mig själv och tack vare det har jag inte låtit finnarna trycka ner mig.
Men Nu, snart 25 år gammal har självkänslan sjunkit till botten. Alltså på alla plan. Jag duger inte på något sätt och vis. Jag känner mig som en dålig vän, en konstig människa, en tråkig person, TJOCK och finnig. Det känns som jag vill hoppa av skolan för att jag inte kommer att klara av den. Jag vill åka till andra sidan jorden och gömma mig under en stor sten.

Dessa känslor har kommit lite smygande under veckan men det avgörande var en kommentar som egentligen inte var elak men som tog väldigt hårt på mig ändå. Jag blev med på bild under påskmiddagen och skrattade åt mig själv, som jag gjort efter att jag gått upp i vikt, för att min kropp ser ROLIG ut. Jag tänker aldrig att jag är ful, jag tycker min kropp ser rolig ut och tänker att jag snart ska ändra på den, när jag har lust och så. Sedan tittade jag mig i spegeln och fick syn på mina armar. Jag sa på ett ungefär " Jag som har fått för mig att jag har ganska smala armar, och så ser jag ut såhär!" Och fick som svar : "Haha, trodde du verkligen det? Att du hade smala armar?" Som om det var det mest otänkbara i hela världen. Personen i fråga förklarae sedan att hen inte menade att jag var tjock, men att jag hade normala armar, inte smala.

Ni vet de som har anorexia? De ser sig själva i spegeln och ser en tjock människa stå där framför dem fast de i själva verket är smala. Det är jag fast tvärt om. Jag står där i spegeln och tycker att jag ser ganska bra ut, med undantag att jag ibland fnissar och tycker att jag ser lite rolig ut - vilket i min hjärna är ett ganska snällt ord. Jag undrar vart alla kilon som visas på vågen egentligen sitter, för i spegeln tycker jag att jag är ganska fin som jag är. Men så plötsligt rasade hela min självbild och nu ser jag ju de där 10 kg som jag gått upp. De sitter på höfterna, på ryggen, på armarna och under hakan. Hela påskaftonen kände jag bara för att lägga mig ner och gråta, men det gjorde jag förstås inte, man får hålla god min. Behöver jag ens säga att jag inte gick ut och träffade mina vänner på kvällen? Det fanns inte en chans att jag skulle visa mig ute bland folk så här. Dagen efter vaknade jag upp som i ett enda mörker, jag kände mig som världens fulaste människa. Jag ville bara gråta, hela tiden. Jag sa inte många ord alls under förmiddagen.

Som den glada människan jag är i grunden har jag dock hämtat mig ganska snabbt. Och lika jobbigt som det är att höra att man gått upp i vikt är det nog bra. Det är bra att någon öppnar ögonen åt en så att man slutar vara blind och SER vad som faktiskt händer med ens kropp. Under några dagar nu har jag skaffat motivation. Jag har satt upp ett mål om en månad och ett mål om två månader. Nu ser jag fram emot min förändring!

De andra sakerna får jag arbeta med. Jag sitter och pluggar just nu för att känna att jag har koll på skolan. Jag har en bok om självkänsla hemma hos mig som jag tänker läsa när jag kommer hem för att känna att jag duger igen.

Det jag lärt mig från förra gången då jag hade en riktig, sjuklig depression är att man inte får låta den ta över en. Då spädde jag på mig själv. Jag lyssnade på sorglig musik, jag tyckte synd om mig själv, folk var elaka, jag var dålig, livet var hemskt. Jag isolerade mig och stötte bort de som älskade mig. Jag struntade i skolan och började tänka destruktiva tankar. Ju mer man tycker synd om sig själv desto värre blir det, tror jag.
När jag känner att jag är väldigt låg, som på påskdagen brukr jag tänka att jag tillåter mig själv att vara hur ledsen, arg, sårad, deprimerad jag vill hela den dagen, men sen är det slut på ältandet. (Om det händer någon större grej är det självklart att det får ta längre tid men det här var ju ingenting speciellt egentligen) . Så nu är det bara att arbeta sig uppåt igen, och det är jag ganska bra på. Det är första gången jag verkligen ser fram emot att komma hem till min nya stad. Där har jag ju bland annat mitt gym.

Aknen
Aknen då? Den blir ju bara fulare och fulare. Jag får leva med det här resten av livet, så är det bara. Det är känslan jag har just nu iallafall. Vänster sida är helt fri från finnar och har varit länge, medan höger bara pumpar ut nya. Det är som om det verkligen rensas ut just där. Jag hoppas att det är det som händer iallafall, att det rensas ut.

Läpparna är helt paj trots locobase. Anemi (blodbrist) har jag självdiagnoserat mig med men har inte tagit några prover. Blir andfådd av ingenting, t.ex genom att prata eller läsa högt ,haha. Jag är sjukt trött och orkeslös, jag blir yr och tror att jag ska svimma. I duschen framför allt blir jag vinglig och illamående. Kroppen är torr och kliar. Men annars är det bra :)
Ont i kroppen har jag inte haft på ett tag trots prommenader och lite styrketräning.

Jag har inte umgåts med en enda av mina vänner det här lovet. Jag har helt enkelt känt mig för deprimerad och ful. Jag har lovat mig själv att inte komma tillbaks hit förrän jag är smal och glad igen. Ganska bra men hårt mål.