Idag har jag umgåtts med de två bästa vännerna jag har här i den här staden.
En av dem har diskuterat medicinen med mig innan.
Hon är jättegullig och säger att jag är fin precis som jag är och tycker att jag borde sluta med medicinen på grund av biverkningarna och för att den verkar farlig eftersom jag måste gå och ta prover ca varje månad. Hon tycker att jag redan har fått fina resultat och säger att trots att jag har finnar är jag en av de finaste vännerna hon känner.

Min andra vän har åsikter av ett annat slag. Hon tycker att jag klagar. Hon tycker att eftersom jag klagar så "mycket" som jag gör kan jag väl lika gärna sluta med medicinen.
Jag kan känna igen mig lite i det där. Det värsta jag vet är människor som klagar på sin situation dag ut och dag in utan att göra någonting åt det.

Det de inte förstår är att det här är jag som faktiskt GÖR någonting åt det.
I hela mitt liv har jag mått dåligt över mina finnar. Jag har provat allt möjligt mot finnarna, försökt acceptera att det här är jag och jag får leva med det till att jag gått över till att hata mitt utseende igen. Som en berg och dal bana. Det är NU jag verkligen gör någonting åt det.

Sedan att jag klagar på att det gör ont i kroppen när jag ligger i soffan är en annan sak.
Jag förstår att det kan vara jobbigt att höra på, men SÅ mycket klagar jag faktiskt inte. Om vi tre ligger i soffan och tittar på en film och jag ställer mig upp och säger att jag måste röra lite på kroppen för att det gör så ont tycker jag inte är så konstigt. Läpparna vet jag att jag klagar mycket på, så det kan jag försöka sluta med, de är ju som de är. Att jag säger att jag inte orkar umgås ibland för att jag är så himla trött måste de också vänja sig med, det kommer vara så nu ett tag framöver.

Men som sagt, oavsett om jag klagar, trots alla biverkningar så VET jag att jag kommer må så mycket bättre när den här resan väl är över. Det är för MIG jag gör det här. De som aldrig lidit av akne kommer ALDRIG kunna sätta sig in i min situation. För mig är det värt att inte kunna följa med på fester, det är värt att ha ont, det är värt att läpparna spricker, det är värt att vara trött och det är värt att ha ont i huvudet. Även om jag klagar på det för stunden. Jag KOMMER att vara sur för att jag inte kan träna när jag inte kan det, jag KOMMER vara grinig när jag är trött, jag KOMMER vara avundsjuk när de festar och jag inte kan vara med. Men för MIG är det värt det.

Jag vet inte vad jag ska jämföra akne med. Men som jag skrivit någon annan gång är akne en sjukdom, och jag äter medicin mot den sjukdomen som tyvärr råkar ge biverkningar. Det är som när man är jätteförkyld och får penicillin, man kan få diarré till exempel, och man FÅR klaga på att man har ont i magen i så fall. Jag skulle inte säga till min kompis att hon ska sluta äta penicillin om hon ska hålla på att klaga så mycket, jag vet ju att hon behöver den för att bli frisk.

Och det här med att jag är fin ändå. Det värmer i hjärtat att höra det, verkligen. Jag blir så glad av de snälla orden, att hon tycker att jag är fin som jag är, med eller utan finnar. Men det är vad hon tycker. JAG känner mig ful i mina finnar, JAG känner mig obekväm och JAG gråter innan jag ska gå till skolan. I MITT ansikte gör det ont när jag tvättar mig.

Det här är något jag borde säga till dem, inte till er. Men nu har jag fått ur mig det och vet kanske hur jag ska formulera mig om de pratar med mig om det i framtiden.

Jag känner mig glad att jag har den här bloggen, där jag kan ventilera. Jag FÅR klaga här, för det är MIN blogg. Och ni som läser förstår mig.

God natt på er!

 
Hej allihopa!
Idag ser jag ut såhär i ansiktet. Idag klarade jag inte av de stora bölderna mer så jag klämde på dem. Men det kändes okej att göra det idag, det var inte som att jag behövde ta i så att jag fick blåmärken om ni förstår vad jag menar, kändes som de skulle bort idag, haha.
Så just nu ser jag väl lite värre ut - IGEN. Får se hur jag ser ut i morgon när jag vaknar, värre eller sämre? Alltid lika spännande!

Känns tjatigt att lägga upp bilder på ansiktet varje kväll/dag när jag ser i stort sett likadan ut, men jag gör det för att jag själv ska kunna se tillbaka på den här tiden senare och (förhoppningsvis) se skillnad i framtiden.

Idag var jag som sagt på återbesök. Totalt ovärt, jag förstår inte vad jag skulle dit och göra, förutom att få svar på mina prover. Dagen började med att jag försov mig. Jag hade tid hos läkaren kl 9.20 och jag vaknade kl 9 och det tar ca 5-10 minuter att ta sig till sjukhuset hemifrån mig med bil. Anledningen till att jag försov mig var att jag inte kunnat sova under natten på grund av kroppsvärk. Jag tog en stark tablett men det hjälpte inte över huvud taget. Så i morse FLÖG jag upp ur sängen och det var bara att inse att jag varken skulle hinna duscha eller sminka mig. Det kändes HEMSKT att visa miig utan smink tråkigt nog. Nu när håret och hårbottnen är så torr har jag inte duschat håret på fleeera dagar. Jag minns inte ens när jag tvättade det sist. Jag har lockat håret och haft produkter i det hela veckan och det har ändå hållt sig "fräscht". Men den här morgonen tänkte jag att det verkligen var dags att tvätta håret, men det hann jag som sagt inte. Jag tackar medicinen så mycket för att håret ändå såg rent ut när jag borstat ut det! När jag väl kom fram körde jag dessutom vilse vid sjukhuset. Jag är som sagt "ny" i den här staden och har inte riktigt lärt mig allt än. När jag anmälde att jag hade kommit och skulle betala i receptionen insåg jag att jag var pank. Jag är student och hade tidigare tappat telefonen i backen så jag fick betala den för 2000 kronor och dessutom fått en böter, så jag kunde inte betala och de fick lov att skriva ut en faktura. SÅ himla pinsamt. Jag hade absolut inte hunnit tänka på det innan under den stressiga morgonen och hade inte hunnit få pengarna jag skulle få låna av pappa än (Tack gode gud för föräldrar när det kör ihop sig!). När jag väl kom in ca 9.25 med andan i halsen möttes jag av att det absolut inte var någon fara att jag var sen, så det kändes skönt.
Men som sagt, själva besöket var enligt mig totalt värdelöst. Läkaren hade uppenbarligen inte läst min journal och mindes mig inte sedan sist så hon frågade mig hur länge jag tagit medicinen och vart jag hade akne och så vidare. Sedan sa hon bara :"Proverna är bra, behöver du mer medicin?". Jag berättade att jag behövde få ett nytt recept. Jag trodde ju att hon skulle fråga lite om hur jag upplevde medicinen och att jag skulle få tid att ställa egna frågor men hon verkade verkligen inte vilja prata med mig alls. Då hade de väl lika gärna kunnat ringa mig och berätta om proverna så var det bra sedan? Jag kände ändå att jag måste försöka få henne att svara på några frågor när jag ändå var där.

"Är det normalt att få så mycket finnar så långt in i kuren och kommer de gå bort sedan?"
- Ja, alla patienter får äta medicinen tills all akne är borta.

"Jag har så himla ont i kroppen. Kan jag göra någonting åt det själv?"
- Har du träningsvärk?
"Nej, jag har inte tränat. Jag har inte gjort något fysiskt ansträngande alls."
- Känns det som träningsvärk?
"Nja, nästan kanske. Det gör liksom jätteont i knäna, det strålar upp mot höfterna och det värker i hela ryggen. Ont i huvudet har jag också.."
- Det man kan göra är att träna mindre.
(Jag orkade inte ens förklara en gång till att jag INTE hade tränat)

"Kan jag höja dosen?"
- Nej, du äter din maxdos.

"Jag har fått exem på händerna..."
- Ja, det gäller att smörja in sig ordentligt!

Det var vad jag hann få svar på. Det kändes som att hon inte brydde sig ett dugg faktiskt, så har inga höga förhoppningar om mina läkarbesök framöver. Jag tycker att det är märkligt att jag till skillnad från andra personer fick så lite information om medicinen från början och dessutom fick börja på min maxdos på en gång vilket jag aldrig läst om tidigare. Men å andra sidan har jag inte fått så hemska biverkningar så det är väl bara bra.

Jag hoppas iallafall att era läkare är mer tillmötesgående och ger er all tid och information ni behöver! Kram